Besvikelsen kommer mer och mer i min kropp. Folk är så ända in i baljan nyfikna på vårat liv. Folk har inte tid att umgås, i alla fall några. Men de vill ändå veta saker om oss. Jag kan bara säga - stick och brinn! Har aldrig i hela mitt liv varit så jävla besviken på människor som nu. Att jag har haft ett tufft år och kommer att ha tuffa år framför mig, det kommer jag att klara eller rättare sagt måste klara. Men att se min älskade gubbe försvinna bort från oss och människor inte näs bryr sig om honom - det känns förjävligt. Han sitter hemma varje dag oftast ensammen utan att folk inte bryr sig. När jag väl är hemma finns inte tid att sitta med folk och fika. Hela mitt liv just nu är hur i hela helvete ska det gå med allt som jag måste tampas med själv? Tur jag har baren som hjälper till. Men jag blev helt överlycklig i torsdag då en vän kom och hjälpte mig med att köra ett lass sopor. Tusen tusen tack. Folk säger bara säg till så hjälper vi dig. Visst det kan jag göra....men det som är jobbigaste nu är allt tänkande " hur ska jag göra med det här och det här". En sak bär jag med mig...jag tänker inte hjälpa människor som inte hjälper mig.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU.Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar