Anade inte detta

Att jag vid min ålder, 54 år, skulle känna det så här....det hade jag inte en aning om.

Att människor i min närhet är nyfikna på mitt/vårt liv. Att de orkar lägga ner så mycket kraft på andra, de är obegripligt för mig. Det syns inte utåt att jag kämpar varje dag med beslutsångest och framtidsdrömmar. Om jag gör så här blir det bra? Kommer mina beslut kännas bra i framtiden? Hur sjuk kommer min älskade gubbe bli? Folk frågar ofta märks det att gubben är sjuk? Går det fort framåt? I mina öron och ögon är det mesta bara nyfikenhet. Tex i går träffade jag grannen. Jag nämnde för honom att vi blir nog tvugna att flytta. Då frågar han nyfiket - när blir det då? Vad har det för betydelse om det sker i sommar, om två år eller i morgon? En annan sak som jag kände var lustigt med just grannen. Det var att bonden har erbjudit sig att ploga min väg nu under vintern. Då säger grannen - det hade ju jag kunnat göra!!! För helvete säg det då. Du hade ju lika bra vetat om att vintern är på väg som bonden, då hade du ju kunnat slå en pling eller kommit över en snabbis och sagt - hurru i vinter sköter jag er väg. NEJ....jag ska fråga om allt. Men vad fan mitt huvud sprängs snart med alla jävla måste med papper som måste fixas, det dagliga i hemmet, mitt jobb.....jag har inte den tiden över att tänka framåt på allt. Eller som min pappa säger : Ni kan inte bo på ett bättre ställe. Men förhelvete det klart att det är fint och så. Men jag orkar inte ro hem ett stort hus med all skötsel som det innebär med trädgård, hus och hem samt mitt jobb. Jag vill bara bry mig om mig själv efter detta.

Gå in i min lägenhet - stänga dörren - sätta mig på balkongen på sin höjd. 

Jag tror att jag är trött på människor!

Ta vara på livet och varandra.LEV NU. Kram Marie

En helt underbar jävla jul

Här har vi firat jul i tre hela dagar. Uppesittarkväll med skinkmacka, gröt, glögg och Bingolotto.

Julafton med värsta julbordet med mycket gotter, julklappsutdelning och musikquiz. Musikquizen är den bästa - bara älskar den. Juldagen andra sittningen med julfirande - dock blev det annan mat. Helt helt underbart med jul. Jag har sovit på soffan tre nätter i rad - men det är helt ok. Våra soffor är väldigt sköna att sova i. Naktdelen med julen är alla sötsaker som intas.

Jag bråkar med framtidstankar om så sjukt många saker. Just nu skulle jag vilja ha en person som bara säger åt mig att så här ska du göra.

Det är så jävla sjukt svårt att lida igenom vardagen med alla kämpande saker i min värld. Att bli tvingad att ta beslut som att skriva över alla bilarna på mig på grund av försäkrings skäl. Att fixa med duschen som har klinkers som har släppt. Att sanda, skotta och fixa med ved.....

Jag vill bara bo i en lägenhet....sitta i min soffa eller på min balkong, göra ingenting. 

Jag känner maktlöshet över mitt liv just nu.

Så himla många tunga saker som måste göras.

Det hjälper inte att göra en sak i taget....tycker synd om mig själv, gråter ofta en skvätt och efter det tar jag tag i livet igen. Så i år har det varit en helt jävla jul.

Ta vara på livet och varandra.LEV NU. Kram Marie

Känner ni igen er?

Jag tycker ofta synd om mig själv. När det är motigt för mig - så kommer lätt tankarna att varför ska jag behöva ha det så här eller varför är det bara jag som ska göra allt?

Jag har även kommit på att många människor är nyfikna på hur jag och gubben har det. Så det är inte konstigt om jag inte öppnar upp mig helt för alla. 

Mest just nu är jag orolig för min sjukskrivna dotter. Snart måste nog hon och hennes söner sova här lite så vi kan kramas och umgås. Hon behöver komma hit. Ska fråga om hon kan någon dag i mellandagarna. Jag blir riktigt rädd när jag läser hennes blogg.

Ta vara på livet och varandra.LEV NU. Kram Marie

Julbestyr

Mitt i julbestyren känner jag att jag måste stanna upp och återhämta mig. Det är viktigt för mig.

Sitter just nu och kollar in gamla kort som jag fick låna av pappas kusin Anitha. Denna ljuvliga samling av unga människor är min fars mormors Anna konfirmations kort. Anna är den tredje på vänster sida på den främre raden. Det är helt ljuvligt att se sina släktband.

Här är min pappa i hängselbyxor som troligen min farmor har sytt. Hon kunde verkligen sy denna kvinna. Men har man levt ett fattigt liv och varit van att ta vara på allt - var hon säkert tvungen att lära sig att sy. Vad är vi tvugna till idag? Ja den frågan kan jag ställa till mig själv? Jag känner mig tvungen till att jobba, jag känner mig tvungen till att rensa ur allt överflödigt som finns i mitt hem OCH mitt liv. Just nu är det väldigt mycket fokus på det. Men annars finns det väl inget tvång vad jag vet. Jag är glad och tacksam över allt fint jag har i mitt liv - min stora kärlek Jimmy, att han fortfarande finns vid min sida efter allt han har gått igenom. Jag är även glad och tacksam över de fina barn vi fick tillsammans - de tre helt underbara tjejer. Jag är också glad och mycket mycket tacksam över de otroligt fina barnbarn vi har fått. De ger mig styrka att försöka leva vidare när jag vet att inte Jimmys och min tid tillsammans blir som jag har drömt om. Tur att jag inte vet mera än så. Jag är också glad och fruktansvärt tacksam över alla fina människor som finns runt omkring oss och som ställer upp med hjälp. Men med åldern har umgänget minskat väldigt drastiskt, men jag har inte ett dugg dåligt samvete över det. Jag brukar tänka så här: Ja vi är dåliga på att umgås MEN det verkar ju vara ömsesidigt! Men på bilden här uppe är min farbror Stig som lämnade oss i våras.

Pappa och farbro Stig så himla glada tillsammans.

Här är far igen - längst till höger. Farbror Stig och i mitten pappas kusiner Gerd och Tore.

Ett ljuvligt kort troligen taget år 1961 eftersom min bror sitter i pappas knä. Min bror är född i maj 1961. Sedan sitter Stig med Ingela i sitt knä. Bakom står pappas mormor Anna med sonen Allan på höger sida och pappas morfar Bernad på vänster sida.

Älskar verkligen gamla kort.

Här kommer minstingen i familjebandet, Valter.

Nej nu måste jag återgå till julbestyren....för julen är härlig, tid att umgås och njuta av varandra.

Ta vara på livet och varandra.LEV NU.Kram Marie