Sitter på trappaltanen.Solen värmer. Härligt det är det här som jag har längtat efter och många med mig. Men jag måste behärska mig och ge mig själv en spark i baken för att få något gjort. För vissa människor är det rena terapin att pyssla och dona. Men för mig låser det sig. Jag blir ledsen, deppig och orkeslös. Kanske för att det finns miljoner, brillijoner med drömmar och ingenting blir gjort. Grannen lägger om taket - de spikar och står i mitt i värmen. Jag har i alla fall gått min dagliga runda. Men har dock tappat LCHF tråden. Smockar i mig både det ena och det andra. Får ont i magen, blir trött ( så att jag måste sova middag) och blir på dålig humör. Inte blir det bättre när en gammal kollega och kompis ringde igår och pratade av sig i en timme. Jag försökte att lyssna på henne. Fy fan vilket liv hon har det. Hennes föredetta gubbe använder barnen som vapen. Han vill ha makten, pengarna och hennes bästa ägodelar barnen. Hon säger att hon måste ha hjälp med många saker och hon berör mig väldigt. Önskar att jag kunde hjälpa henne. Hon har 10 år kvar till pension och hon har inte haft ett eget liv på väldigt väldigt länge. Hon tog hand om mormor sin, mamma sin, blev ihop med tokfrans förredetta och har fött 4 barn funnits till för dem och tokfrans.När jag säger till henne att hon måste tänka på sig själv. Säger hon att hon gör det. Jag har ju köpt mig några pallkragar! What a fuck!
Hon berättade att sonen hade tagit annabola och fick ett tokspel - vilket slutade med att han tog stryp tag på henne. Hennes förre detta är bra på att snacka så han får myndigheterna med sig. Alltså i allt detta funderar jag vad är en bal på slottet?
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
