Varför ska det vara så himla svårt att avstå, ta farväl, säga hejdå, låta bli att köpa och vägra äta?
Jag har ingenting att skylla på. Jag har i alla fall fått ångest.
Nu har jag läst färdigt Marie Fredrikssons bok Kärleken till livet. Hon dödsdomen av hennes hjärntumör. I boken berättar hon om sin stora kärlek, om sorg, om makalös framgång och revansch mot alla odds - tack vare kärleken till livet. Marie säger att hon har lärt sig att bli glad av det lilla i livet. Som en strimla sol, lövsprickningen i trädet eller en leverpastejsmörgås. Ett litet stycke ur boken kommer här : Fy fan, vilken stress det är därute. Alla springer omkring och jagar upp sig. Ibland tänker jag att det är en befrielse att slippa det. Även om jag är instängd som i en bur. Jag har tvingats ta bort moment i livet. Som att shoppa, till exempel. Det kan jag inte längre. Nu,inför turnén, kommer en stylist hem med kläder istället. Jag väljer andra vägar. Och på ett sätt är det skönt att ha kommit bort ifrån mycket av det som upptog min tid förut. Sjukdomen är en tradegi i mitt liv, men det finns bra saker i och med den som har skett. Att lära mig sortera och värdera.
Vad är det som är viktigt i livet?
Ta mig fan inte att handla på NK!
Marie berättar att hon kan sitta långa stunder med att titta på en blombukett eller sitta timmar att lyssna på fågelkvitter. Hon älskar också vita rosor.
Lyssnar på radion och där interjuvas Ewa Eastwood. I morgon är det biopremiär om filmen om henne. Den måste jag bjuda gubben på när den kommer till Uppsala.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
