Livet går vidare vad som än händer. Att leva med någon som är sjuk är inget någon drömmer om att få göra. Men när sjukdomen kommer är det bara att leva med. Sedan får det gå som det går. Även som i mitt fall lever min gubbe med ständiga funderingar och för mig som står på sidan om är det en miljon mera funderingar. Det kan vara små saker som blir stora samt gör så att jag mår så jävla dåligt ibland. Det värsta är nog att omgivningen inte förstår ett skvatt. Ibland önskar jag att de som inte förstår skulle få en mera inblick i hur livet ser ut för de som är nära anhörig till någon som är sjuk. Det gäller att vara tuff i mitt tänkande, agerande och uppförande. Ibland blir det inte bra och det är precis då som det kommer upp en massa konstigheter i min hjärna. MEN det är då jag använder mina ”verktyg”. Försöker inse att om inte människor i min närhet - det kan gälla släktingar, kompisar ...ja precis vem som helst - inte förstår - ja då lägger jag ner. Ödslar ingen energi på sådant som ger mig negativa vibbar. Jag försöker så gått jag kan. Bästa är när jag får hjälp med att styra mitt stora fartyg av någon som förstår. Det finns inte många i min närhet som fattar vilket jävla helvete jag har varje dag. Därav blir det inte många människor att umgås med. För orken finns inte till nyfikna människor som bara gottar sig i andras elände. Jag försöker hitta någon slags ro i vardagen. Har funnit korsord, (har fått hjälp som ni ser på bilden) böcker och nu även stickning. Det känns bra att få tid till sådant som jag kan styra över själv. Jag är även glad över att kunna jobba som jag gör. Hoppas att det håller i sig länge. Jag vill även kunna resa mycket...hoppas att även det kommer att hålla i sig. Jag vill även kunna ha en kolonilott med stuga att pyssla vid eller en annan stuga där jag kan finna ro. Önskar att jag kunde ro hem mina föräldrars paradis. MEN för att jag ska kunna leva o ha det skulle det behövas så otroligt mycket pengar samt kunskap om så många saker som jag vet med mig att jag inte kunde ro hem själv. Även fast det är mina föräldrars paradis så känns det som om de levde på 1960 talet och har stannat där.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
