Inte konstigt

Rogivande bilder är något jag roar mig med när jag vill chilla lite. Inte konstigt när jag är mitt uppe i den jobbigaste biten av allt vad flytten heter. Försöker spurta med att sälja lite av mitt bohag, packar, planerar in i minsta detalj hur vi ska gå till väga.....då kommer ett jävla kravbrev från gubbens biologiska fars gamla hem. De jävla släktingarna har inte sagt upp elen och sedan bara skitit i allt. Det kommer ju inte bo någon mera människa där ... så ingen annan har ju brytt sig. Jag kan ärligt säga att jag är väldigt less på människor OCH bli inte förvånade över om jag säger precis som jag tycker.

När allt är klart med flytt och rens.....kommer jag att bli helt annorlunda det är jag helt säker på.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU.Kram Marie

Utflyktsdag

Vilken fantastisk dag vi hade igår. Två av döttrarna samt gubben o jag hade en heldag tillsammans.

Först besökte vi Fjärilshuset i Haga. Där vi fick se härliga fjärilar, fiskar, sköldpaddor, hajar...ja många djur fanns det. Vi åt lunch där och drog sedan vidare till Sigtuna för fika och glassintag. Sedan behövde  vi ha rådhjälp på IKEA så vi hann med det också. Så nu är madrasser beställda till nya sängen. Köpte härlig vegetarisk mat på Årsta hallen som vi intog hos ena dottern. Efter maten drog vi vidare till Heby för att lämna av dottern som bor där. Så ingen rensning igår. Bara att fortsätta idag igen.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

Break i allt rensning

Jo så är det ju att man måste ju vila också. Speciellt i denna värme som råder denna sommar. Tropiska nätter och dagstemperaturer på runt 30 grader ute och runt 25 grader inne.
Jag passade på att döpa om bloggen till 72,2 kvm i min barndomsstad, dock är det samma http:// adress som tidigare för att inte krångla till det hela. Men vem vet kanske även den ändras med tiden.
Jag har städat även på bloggen - plockat bort blogg länkar som jag inte följer riktigt 100 %. Tro det eller ej men det blev runt 50 stycken. Galet att kunna ha en massa adresser som jag aldrig kollar in på.
Jag hoppas verkligen att min nya hobby kommer bli fotografering när jag kommer till stan. Det blir så himla fina kort med en systemkamera.
Hittade dessa underbara kort som är tagna med systemkameran.

TA VARA PÅ LIVET OCH VARANDRA. LEV NU. KRAM MARIE

Andra sommaren

Sitter och avnjuter det absolut bästa med ledighet....LÅNGFRUKOST. I mina mått mätt för långfrukost kan vara allt från 1 1/2 timme till 3 timmar. Alltså jag stoppar inte i mig hela den tiden, nej...jag gör ordning en smörgås eller två på sin höjd. Kokar upp vatten till min stora kopp som jag avnjuter med någon favorit te. Sedan börjar jag avverkar unt.se, aftonbladet.se, Facebook, Instagram, Candy crash, wordfeul....sist men inte minns blir det favorit titten, att läsa bloggar. Älskar bloggar...de som skriver i dem känns som mina vänner.

Nu är det andra sommaren som jag kämpar igenom min vardag. Förra året gick dagarna åt att fixa o hålla ordning allt här hemma samt att oroa mig för min gubbes tillstånd. Denna sommar har jag ångest över separation från saker som jag måste göra mig av med. Självklart även gubbens tillstånd. Men med kämpar tankar och en jävlar anamma kommer detta att gå vägen - det är jag säker på. Men långt dit. Sedan får människor i min omgivning se förändring det lovar jag. Ett nytt liv kommer att växa fram och med detta även en ny vardag. Jag kommer även i framtiden avnjuta mina långfrukostar men då på balkongen eller loftgången....var så säkra.

Ta vara på livet och varandra.LEV NU.Kram Marie

Besviken

Besvikelsen kommer mer och mer i min kropp. Folk är så ända in i baljan nyfikna på vårat liv. Folk har inte tid att umgås, i alla fall några. Men de vill ändå veta saker om oss. Jag kan bara säga - stick och brinn! Har aldrig i hela mitt liv varit så jävla besviken på människor som nu. Att jag har haft ett tufft år och kommer att ha tuffa år framför mig, det kommer jag att klara eller rättare sagt måste klara. Men att se min älskade gubbe försvinna bort från oss och människor inte näs bryr sig om honom - det känns förjävligt. Han sitter hemma varje dag oftast ensammen utan att folk inte bryr sig. När jag väl är hemma finns inte tid att sitta med folk och fika. Hela mitt liv just nu är hur i hela helvete ska det gå med allt som jag måste tampas med själv? Tur jag har baren som hjälper till. Men jag blev helt överlycklig i torsdag då en vän kom och hjälpte mig med att köra ett lass sopor. Tusen tusen tack. Folk säger bara säg till så hjälper vi dig. Visst det kan jag göra....men det som är jobbigaste nu är allt tänkande " hur ska jag göra med det här och det här". En sak bär jag med mig...jag tänker inte hjälpa människor som inte hjälper mig.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU.Kram Marie

Tanken slog mig

Först vill jag bara säga att bilden är lånad från Facebook från en utav de sjugårdar som levererar mjölk bla.

I går kväll slog tanken mig....JAG KANSKE INTE HINNER KOMMA TILL VÅR LÄGENHET.

I onsdags morse åkte jag till jobbet som vanligt och kände absolut inget konstigt mer än att jag var trött. Det är ju inte ovanligt när jag kliver upp i ottan för att ta bussen 05:21. Jag vet inte riktigt heller vad det var som triggade igång det hela som fick mig att må så ända in i bomben dåligt. Jag stämplar in och lägger matlådan i kylskåpet. Sedan ställer jag även upp några böcker som jag skänker till någon som vill läsa i bokhyllan i matsalen. PANG! Jag känner en konstig känsla i mitt bröst. Den känns inte bekant. Jag går in i omklädningsrummet. Börjar byta om till fabrikskläderna. Då känner jag att jag måste på toan....det är ett sådant starkt tryck i min kropp så jag behöver tömma ut lite. När jag väl sitter på toan känner jag mycket mycket kraftiga smärtor i bröstet som är så kraftiga att jag måste knäppa upp BH. Sedan kommer kallsvettningarna och illamåendet. Smärtan i bröstet håller i sig kraftigt. Då kom tanken upp....jag kan inte sitta här - tänk om jag dör. Då är det absolut ingen som saknar mig inom den tid för att kunna ge mig en räddning. Så ut från toan och sätter mig på en bänk i omklädningsrummet. Då kommer två av mina kollegor. MEN GUD VAD HAR DU GJORT, DU ÄR JU ASKGRÅ I ANSIKTET? Jag mår inte bra svarar jag då. Du måste åka till sjukhuset. Det klassiska svaret kom från mig....Nej det är inget fel på mig. Men i vilket fall som helst så ringer de min chef och han skjutsar mig till närakuten på Sammaritehemmet. Där jag får träffa en utländsk sjuksköterska som säger att jag har magkatarr eller magsår!!! Ge mig EKG säger jag då. Hon går ut och pratar troligen med en läkare som kommer och säger att det ska tas EKG. Sedan rullar allt på väldigt fort. Läkaren läser av EKG:et och säger att detta ser inte bra ut. Fram med syrgas, två puffar nitroglycerin under tungan. Hela denna tid sitter min chef med mig på rummet som om han vore min älskade livskamrat. När han och jag blir ensamma en stund kom då tanken upp i mig att jag har fått hjärtinfarkt. Jag gråter o gråter ... säger till honom att JAG ORKAR INTE DET HÄR flera gånger. Han stackaren säger bara lungt och ser på mig Jag förstår! Jag förstår! Vi hinner inte säga så mycket mera. Sjuksköterskan kommer in och säger att de ringt efter en ambulans. Min chef säger då - vill du att jag ringer någon? Alltså VEM skulle han ringa till? Gubben - nej. Min utmattningsdrabbade sjukskrivna dotter - nej. Ja tankarna flög i mitt huvud....nej vi väntar svarade jag. Väl inne i ambulansen träffar jag två helt underbara killar. De tar ett nytt EKG.....sätter en nål i armvecket. Pratar på lungt o harmoniskt. Men ditt EKG ser ju bra ut! Då säger de att de åker på så himla många fall med bröst smärtor ....men väldigt några är förknippade med hjärtinfarkt. Jag berättar om min livssituation. Då klappar de mig på axeln och säger att detta är troligen stressrelaterat. MEN vi är inga läkare utan vi skjutsar upp dig till Akademiska så får de titta på dig och ta lite prover. Hela hela tiden är han vid min sida min chef....

Väl på sjukhuset blir det ny EKG samt provtagning. Samma resultat på EKG:n som i ambulansen.

Lång lång väntan innan jag fick lämna sjukhuset. Så hela mitt arbetspass gick åt att ligga i sjukhussängen. Min trogna chef vid min sida. Jag bad honom gång på gång att åka till jobbet. Men nej jag lämnar dig inte....han säger även att han bokat av samtliga möten för dagen. Runt kl 13:30 går vi ut från akuten till bilen. Hinner inte långt ut - bara ut i väntrummet. Då sprutar min arm med blod från armvecket där nålen suttit. VAD SKA JAG GÖRA SÄGER DÅ MIN CHEF? Säg till någon torka upp på golvet - jag fixar mig själv, säger jag. Men de som känner mig rätt förstår nog varför jag säger att jag fick fixa det också. En sådan gå på människa som jag är.  Vilken resa på en enkel onsdag! Allt gick bra och tankarna far i mitt huvud. Men som vanligt far det mera tankar hos människor i min närhet. Du måste sjukskriva dig! VAD FAN VET MÄNNISKOR? Mitt jobb ger mig energi, vilket inte så många människor runt omkring mig ger. Att jag har en inre stress är hur i hela friden ska jag fixa detta med flytten, lösa bilfrågan med plan A o plan B, hur ska jag hinna städa garage, 3 Jordkällare, förråd samt stora huset på tiden som är kvar, samt hur går det med att kasta sopor med släpkärra när jag aldrig kört någon släpkärra..... frågorna, funderingarna är många.... DET LÖSER SIG!  Jag får hjälp av barn och mågar det vet jag. Kollegor har också sagt att de ställer upp. Men att sjukskriva mig gör jag inte. Då tror jag att jag kommer mår 100% sämre.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie