Visst är det märkligt det här med livet. Jag menar vad har månaden juni tagit vägen? Allt går i en sådan himla fart att jag börjar bli helt rädd. Ingen brist på att dagarna hasar sig fram. Denna vecka har mina föräldrar varit här nästan alla dagar. Som Ni vet så kan inte denna årgång sitta still. Oj vad de har pysslat med allt möjligt. Tusen tack säger jag än en gång. De har även passat upp för att sotaren skulle komma. Samt en leverans som vi har väntat på.
Känner Ni igen mina gamla godingar som jag köpte för ett tag sedan Cornelia och Hampus? De är ju bara för söta. De skulle behöva ha lite sällskap från nya djur. Måste ta mig i kragen och börja pyssla igen.
Jag skulle vilja ha Elsie Johanssons talböcker. Vilken kvinna detta är våran egna Uppsala författare. Gubben och jag såg när hon berättade om sin uppväxt och sitt liv i går på TV:n. Så nu vill jag höra hennes böcker. Om inte annat kanske jag kan låna dem på biblioteket. Hon berättade att när hon var 6 år ( hon är född 1931) hade hon en liten väska som hon var så himla rädd och stolt över. Där fanns det 6 kronor i. Helt plötsligt var väskan försvunnen, fast hon inte hade haft den någon annan stans än hemma. Hemmet bestod av en kammare och ett kök - alltså inte stort. Men väskan var helt borta. Elsie blev ledsen och började gråta. Hennes mamma och hon letade, letade, letade och letade - utan att hitta väskan. Tiden gick och väskan fanns i hennes minne bara. När Elsie fick egna barn. Fick hennes son väskan när han fyllde 1 år i present med 6 kronor i. Tänk Er att mamman tog väskan och "lånade" pengarna till att kunna få mat på bordet. FY TUSAN vad vi har det bra. Här kan vi både köpa all mat vi vill ha samt även godsaker, det kan hända också att vi rent av handlar så mycket att maten åker i soporna. NEJ det gäller att tänka sig för. Vi vet inte hur bra vi har det.
Min far har berättat om när han var tonåring och springpojke till en affär. Det hade kommit hem en låda med fin fina päron till affären som tydligen inte var vanligt. MEN min far blev så himla sugen att han stoppade på sig 5 st päron som han ville ta hem. MEN det tjuveriet gick inget vidare eftersom chefen visste att ingen hade sålt dessa. Så han var tvungen att lämna åter dessa och erkänna sin stöld. MEN kan ni fatta att min far ville ta hem och bjuda familjen på en överraskning. Nu kan vi handla som vi vill. Min far berättade även andra saker som har hänt i hans liv. En jul fick de en varsin banan. Han minns att det var så himla gott att han till och med skavde av det inre skicktet av skalet. Söta pappa! Han berättade även om en skidtävling de hade i skolan och han kom på andra plats i mål. Han vann en svångrem - han har aldrig varit så lycklig som den dagen. Min fars far, dvs min farfar jobbade i Västerås och CYKLADE dit samt bodde där i veckorna. Han kom hem till lördagen och då var det bara för honom att gå ut i skogen för att samla upp rens som bonden hade lämnat kvar av skogsröjningen. Detta rens användes och spardes för att kunna elda i vedspisen. För på vintern var det så kallt så att min farmor fick värma tegelstenar i vedspisen som hon lade under täcket i min fars säng. Då var det kallt. Hur enkelt som helst kan vi värma oss i dag. Nej jag vill bara tänka på hur himla bra vi har det och jag vill att även du ska uppskatta det du har. Vi vet inte hur bra vi har det igentligen.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU! Kram Marie
