Åter igen en nattpass vecka gjord med exakt samma utgång som det brukar vara. Sover typ 4-5 timmar varje dygn och avslutar med en på 3 timmar. Precis så är det för väldigt många på jobbet. Spelar ingen roll om de är äldre eller unga. VARJE gång jag upplever dessa dagar tänker jag ” jag måste hitta ett nytt jobb”. MEN den här gången infinner sig även en annan känsla. Den känslan är att jag vill bort från ALLT. Typ som att dö liksom. Vad har jag kvar att sträva efter? Så här ensam och övergiven har jag aldrig aldrig känt mig i mitt liv någon gång. Människor- finns flera stycken som säger att de vill träffas. MEN sedan händer just inget mera. Jag har bestämt mig för att strunta i att engagera mig i att leta rätt på tidpunkter för detta. Jag är så trött på allt ska hänga på mig hela tiden. Jag tänker som så ”jag ger fan i det helt enkelt”. Så får det bli. Har även tänkt att jag orkar inte bry mig mera om hur det blir med allt. Då i detta nu, uppstår en känsla av att ska det vara så här när jag nästan är 60 år och det finns absolut ingen som bryr sig längre. Läste i en tidningsartikel att den lyckligaste tiden är efter 50 års åldern. NEJ inte i mitt fall i alla fall. Hade ingen som helst aning om att livet skulle ge denna vändning. Bästa för mig är att få vara själv och burra in mig i mig själv. För jag tror att människor bara vill gotta sig i mitt eländiga liv. Det finns inga naturliga stunder där någon frågar hur jag har det eller hur jag mår. Människor glömmer bort sådant.
Det är jag nu och ingen annan. Orken finns inte till det. Samt mitt liv rullar på i en hisklig fart - så nu blir jag nog lite ego laddad i framtiden.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar