Ingen absolut ingen i min närhet kan sätta sig in i hur det är att leva i mina kläder. Plus att det är ingen som bryr sig om det heller. Därför gör jag precis som jag vill. Men att folk sedan är nyfikna och säger ”åh vi måste träffas, det var så länge sedan” - det biter inte på mig. I morse tex när gubben gick in i köket, frågade han mig: har jag ätit yoghurt? Bara en sådan sak att komma direkt från sängen och sedan klä på sig. Gå in i köket och ställa den frågan. Det är så sorgligt att han inte minns, så sorgligt att människor i vår närhet inte finns till för honom eller mig. Många säger ofta ( som gör mig väldig ledsen) - Han är ju precis som vanligt. Eller han minns ju allt. Jo tjena det är precis som om det är jag som hittar på allt. Men jag kan säga så här. Att behöva ringa gubben varje morgon ( när jag jobbar morgon vecka) och förklara för honom att han måste äta frukost, inte gå ut till färdtjänsten en timme innan det är dags, tala om att han måste duscha, tala om att han måste äta, tala om att han ska ta sin medicin….osv. Det hittar jag inte bara på. Samt att kunna få ett boende med kommunalt hjälp - det går inte bara att hitta på heller.
Jag vill i alla fall säga att min padda 🐸 är min bästa vän. Där har jag funnit ro, medmänniskor som förstår mig och en ren avkoppling. Jag ska ro hem detta helt klart. Bara en månad kvar.
Jag älskar Instagram väldigt mycket. Där har jag funnit många favoriter. Bland annat detta konto @snickargladjen Dessa bilder tillhör henne och finns på Instagram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar