Miljoner saker att göra - men får ingenting gjort. Deppig till 100 %.
Tur att blommorna finns. Jag känner just nu att jag helst bara skulle vilja sätta mig ner och gråta. MEN - vem ska fixa allt då? Jag är så himla trött på att ha koll på precis allting. Nagelklippning, duschdagar, hjälpa föräldrar, matintag, städning, handling, tvätt, tider som skall passas….snart snart blir det lugnare. Men orkar jag tills dess? Hade inte en aning om mitt liv skulle bli så här. Kanske ska jag bara att strunta i allt och det blir som det blir. Trodde att det fanns flera människor i min omgivning som kunde hjälpa till. Men inte då. Jag är uppvuxen med ett par föräldrar som har ställt upp i vått och torrt. Därför vill jag hjälpa dem. Men tydligen känner inte min bror som mig. Han förstår inte ens att föräldrarna behöver ha hjälp. Han förstår inte mitt liv heller - men det är väldigt få som gör det. Men man får väl ett liv som man förtjänar.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar