Bilden är från min kusin Camillas Instagram. Bilden är tagen den 10 mars då Camilla och Cecilia ( längst fram på bilden) då det har sagt sitt sista farväl till sin pappa. Nu har de bara varandra kvar. Jag är tacksam över att fått lära känna deras pappa och även varit med och tagit farväl. Lätt att säga att så är livet. Tyvärr är det så.
I går morse när jag skulle bli av bytt på jobbet. Blev jag så förvånad av att se min svägerskas dotter på mitt jobb. Hade ingen aning om att hon hade sökt eller att hon hade fått jobb där. Det var som en kollega till mig sa ” Marie - ni har ingen bra kontakt i din släkt”. Nej så är det. Det är så tragiskt av människor i min närhet har tagit avstånd till mig. Ju mer jag tänker på det blir jag mycket ledsen. Man behöver inte gilla sin släkt eller familj - men för mig är det bara att gilla läget som det är. Ingen som bryr sig om min sjuke gubbe med att visa att de bryr sig. Ingen som spontant ringer och frågar hur har du det och hur mår du? Jag tycker att det är väldigt trist. Men tyvärr måste jag leva med det. Jag får en känsla av att människorna i min närhet inte gillar just mig som person. Ja så länge de inte kan säga vad det är för fel på mig eller ha en öppen dialog får det vara. Jag har också känslor och känner mig otroligt ensam. Lever dagligen med en stor sorg att just jag drog nitlotten till att min livskamrat blev sjuk. Tyvärr måste jag fortsätta att leva så. Ingen att dela mina dagliga kommunikationer med. Ingen att krama om när jag känner mig nere. Ingen att samtala med över en bit god mat.
Ju mer jag tänker på människor i min närhet ju mera anti blir jag mot dem.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar