Längtan till våren

 

Ibland längtar jag så ända in i baljan till våren och sommaren. Samt mitt gamla skafferi,  mitt stora kök och bara att kliva ner från trappan och ut i trädgården. Att kunna få pyssla med mina pelargoner, sniffa på mina luktärter, fixa och trixa i trädgården. Jahaja...nu finns varken gamla skafferiet, stora köket eller trappan ut i trädgården. Nu är en annan tid. Med vår trivsamma lägenhet med möjlighet att kunna sitta ut både med morgon sol och eftermiddags sol. Det är inte fy skam. Allt har ju sin tid. Sedan hur hade det blivit om vi hade bott kvar i huset? Då hade jag troligen varit mera ”trasig” än vad jag är idag. Men hur blir framtiden. Kommer jag kunna plantera blommor i trädgården, kommer jag kunna njuta av stuga... allt det där vet jag ingenting om. Ibland går det runt i mitt huvud. Men en sak är i alla fall säker ...just nu längtar jag till våren.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

Vad vore livet utan Instagram?

 Ja - att sitta en stund med paddan är lätt ett beroende. Jag fastnar för mycket på Instagram. På senaste tiden är det några konton med stugor uppe i norra Sverige. Många med en fantastisk omgivning av sjö, skog och mark. Samt hur de bygger om sina stugor. Då kickar det igång igen...stugdrömmen. MEN vad tusan det kommer ju inte bli så där om jag skulle köpa mig en stuga. Jag vet ju knappt hur man håller i en hammare. Titta in hos @stuglivet 

Ljuvlig stuga.

Jag vill även berätta att just denna jul har jag blivit kär i batteri ljus. De finns i varje vrå här hemma. Köpte en guld ljusstake med batteri till min svärmor. Passade på i måndags på IKEA. De reade ut massor av grejer i julsortimentet. Så har nu pyntar med två lyktor med värmeljus på batteri.

Ser ni husmössen?

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

Tålamod i mitt äktenskap

 

Många gånger som jag bara vill försvinna bort. Men så enkelt är det ju inte. Att leva med och vara gift med den absolut finaste människan i världen som inte alltid kommer ihåg eller rent av glömmer bort. Kräver tålamod. Jag kan säga att jag har inte det alltid. MEN jag vet med mig att det finns människor som absolut inte skulle klara min vardag. Det ger mig styrka av den vetskapen. I går bad jag min man om att hjälpa mig spray in mina nya vinterkängor. Jag sa till honom att han kunde göra det ute på loftgången. Sedan kunde han ställa dem ute på balkongen. Detta sa jag precis innan jag skulle ta en promenad. När jag kommer hem slås jag emot av den starkaste starkaste starkaste doft från sprayen. Kunde inte ta ett andetag. Nå väl var ju bara att öppna alla fönster och dörrar som gick. Då frågade jag honom vart han hade stått när han sprayade. Till svar fick jag på balkongen. Ok där fick jag ge mig. På balkongen stod kängorna men doften var inte alls lika stor som i hallen. Plus att spray flaskan fanns på golvet i hallen. Som sagt det var bara att vädra och tacka för hjälpen. I morse var det dags igen. Jag hade lagt en gästhanduk och två vanliga handdukar på tvättmaskinen. Dessa skulle jag byta ut mot de som hängde uppe. Gubben skulle duscha. Denna gång frågade han om de var hans handdukar som han skulle ha efter duschen. Men det var det ju inte. Utan jag fick visa honom vilka handdukar som han skulle använda. Fast de hänger på samma ställe och är samma handduk som sist han duschade. Fick även påminna om duschkrämen och deodoranten. Det finns exempel varje dag som jag kan skriva en hel bok om hur tålamodskrävande det kan vara att leva med någon som har Alzheimers. I lördags skulle vi följa med dotter och barnbarn en bit på vägen hem. Det blev för stressigt för honom. Då ändrade han färg i ansiktet och blev yr. Så då fick vi strunta i det. Så är det. Även fast inte jag eller någon annan tycker att situationen är stressande kan det vara hyper stressigt för honom. Jag har också ett annat exempel från helgen. Jag vill ju att han ska vara lite delaktig i en del hushållssysslor. Jag bad honom att plocka i diskmaskinen. På diskmaskinen stod det ett kristall vinglas med hög fot. Som jag sa till honom att det kan stå kvar på bänken, så det inte vickar när vi drar ut korgen fram och tillbaka utan att vi lägger in den när det är dags att köra maskinen. Han plockade in alla grejer i maskinen och kom till kristallglaset. Den här då, ska den ställas in? Suck... nej den tar vi när detonerade dags att starta maskinen. Jag lovar det hade inte gått många minuter mellan då och när vi pratade om den första gången. Bara att försöka svara på frågan utan att konfrontera mera. Det kräver tålamod. Ibland har jag massor och ibland finns inte tålamodet alls. Speciellt när jag har jobbat natt och sovit 4 timmar då är det helt borta.

Ett nytt avsnitt av Skäringer & Mannheimer blev det och min favorit runda. Små gulliga tomtar fick jag syn på samt vilken lycka det fanns i en trädgård. Grönkål...alltså så gott att göra i ugnen.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU.Kram Marie

Podcast dags

 

Den gråa trista dag blir ändå min favoritdag. Varje dag som det är plusgrader gillar jag speciellt eftersom jag tar en runda runt i Fålhagen på 50 minuter ca 6200 steg. I dag när TV sporten går varmt på TV gick jag två gånger som gav mig 12239 steg. Sista gången jag gick började jag lyssna på podcast med Skäringe & Mannheimer. Första avsnittet Äntligen ses dom.Två kvinnor.Två mikrofoner.....alltså dessa kvinnor - helt galet underbara. Jag behöver röra på mig. Ska försöka att gå så mycket som möjligt. Skönt att komma ut samt bra för min kropp. Men jag placerar två stora lekplatser. Jag kan säga att det är just där folk hänger. Gud vad med folk. Fika korgar, farmor o farfar eller mormor o morfar, mamma o pappa....samt ungar som sprang omkring. Bra att vara ute! Speciellt i dessa pandemin tider.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

Barnbarn

 En utav mina vänner har blivit både mormor och farmor med bara 20 dagar i mellan. Tänk vad himla roligt de kommer ha i framtiden. Albus och Seth. Så fina killar.

Jag kan erkänna att jag längtar efter alla mina fina barnbarn. Men livet har inte tid för att träffas just nu. Coronavirus gör att vi måste vara väldigt försiktiga. Tur att FaceTime finns. Måste ringa oftare...hoppas att de vill svara då. De absolut finaste som finns är alla de sex stycken som finns. Önskar att jag kunde vara med dem jämt.

Alla bilderna har jag tjuvat från Instagram. Älskar er alla till månen och tillbaka. 

Tittar just nu på Så mycket bättre och blev helt kär i Helene Sjöholms frisyr. Undrar om jag skulle passa i den. Vad tror ni?

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

Vackra blommor

 

Denna ljuva blomma. Nu har jag tre stycken amaryllis lökar. Först ut var det den vita. När jag tittar väldigt nära på blom klockan, är den väldigt fint veckad ...som ett vackert tyg liksom. Sedan den två färgade som ger mig tankar på polkagrisar. Det finns även en röd som har två knoppar på sig. Varav en vill öppna sig. Den röda finns i den fina tomtekrukan jag visat innan.

I dag plockade jag fram ett rea kap jag köpte efter julen 2019. Men måste nog fixa till den lite. Just nu är det batteri sladdar över allt.

Jag har även köpt mig två par nya kängor. De svarta har dubbar under och den bruna är utan dubbar. Riktigt rejäla. Köpte med 800kr rabatt. Så nu väntar de bara på att bli sprayade för skydd mot väta.

Jag hittade ett väldigt gulligt ställe som är till salu. Men när jag kollar på bilderna finns det säkert en himla massa jobb på huset.

Drömma går ju.

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

Min stora kärlek

 Fast det har gått flera decennium sedan vi träffades för första gången, finns det band mellan oss som aldrig försvinner. Jag tänker ofta på alla otroligt fina stunder med så mycket kärlek som sitter i dessa band. Även fast kärleken inte kommer i ord ...finns den där. Det vet jag på bara känslan. Jag tänker ofta på hur vi startade vår kärleksresa. Troligen för att jag vet att du inte kommer vara med mig så länge som jag hade hoppats på. Även om jag blir trött, irriterad, arg och ledsen på dig så vet jag att du gör så gott du kan. Undrar i sådana stunder var din sjukdom kom ifrån? Varför just du? Med tårar rinnande på mina kinder vet jag att vårt liv tillsammans en dag tar slut. Jag minns den absolut första tiden vi var tillsammans, de första månaderna, det första halv året eller året. Du var då inkallad i lumpen i Enköping. Med en otrolig liten peng på fickan såg du till att använda den till bensin så vi kunde träffas ... allt annat var inte viktigt. Din tragiska uppväxt med en biologisk pappa som inte syntes till och en ”plast pappa” som aldrig aldrig varit snäll mot dig OM det inte gav honom för egen vinning. Därför uppstod säkert den otroliga svartsjuka. Du var väl helt enkelt rädd att mista den kärlek vi hade tillsammans. Eftersom du aldrig hade fått det på samma vis som du en gång gav dina barn. Jag minns när vi fick vår första dotter. Det var en kritisk förlossning. Jag tappade en massa blod och dottern var inte helt hundra när hon kom ut precis. Så BB personalen fick springa ut med henne från rummet och suga ur massor av fostervatten och slem ur hennes mun. Vi frågade då när hon inte var hos oss - vad blev det för något? De visste de ännu inte sa de. Konstigt tyckte vi båda. Sedan när du fick hålla henne i dina armar och blev trött i dem. Du visste inte hur du skulle göra för att lägga ner henne i sängen. Tur det fanns underbar personal. När du sedan åker hem till mina föräldrar och bara gråter. Gråten var lycko tårar. Så fin du alltid har varit. Jag får ofta ångest över att vi inte kommer att leva tillsammans så länge som vi drömde om för början. Den längtan vi hade att kunna få leva tillsammans som pensionär och minnas vårt liv tillsammans. Det går ju inte. Hinner vi leva tillsammans när jag har fått bli ledig och pensionär. Om vi gör det så är det ju bara jag som minns hur vi en gång hade det. 

Min stora kärlek, livskamrat och make. Du är alltid glad. Nöjd med otroligt lite precis som din mamma. Jag älskar dig 

Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie