Fast det har gått flera decennium sedan vi träffades för första gången, finns det band mellan oss som aldrig försvinner. Jag tänker ofta på alla otroligt fina stunder med så mycket kärlek som sitter i dessa band. Även fast kärleken inte kommer i ord ...finns den där. Det vet jag på bara känslan. Jag tänker ofta på hur vi startade vår kärleksresa. Troligen för att jag vet att du inte kommer vara med mig så länge som jag hade hoppats på. Även om jag blir trött, irriterad, arg och ledsen på dig så vet jag att du gör så gott du kan. Undrar i sådana stunder var din sjukdom kom ifrån? Varför just du? Med tårar rinnande på mina kinder vet jag att vårt liv tillsammans en dag tar slut. Jag minns den absolut första tiden vi var tillsammans, de första månaderna, det första halv året eller året. Du var då inkallad i lumpen i Enköping. Med en otrolig liten peng på fickan såg du till att använda den till bensin så vi kunde träffas ... allt annat var inte viktigt. Din tragiska uppväxt med en biologisk pappa som inte syntes till och en ”plast pappa” som aldrig aldrig varit snäll mot dig OM det inte gav honom för egen vinning. Därför uppstod säkert den otroliga svartsjuka. Du var väl helt enkelt rädd att mista den kärlek vi hade tillsammans. Eftersom du aldrig hade fått det på samma vis som du en gång gav dina barn. Jag minns när vi fick vår första dotter. Det var en kritisk förlossning. Jag tappade en massa blod och dottern var inte helt hundra när hon kom ut precis. Så BB personalen fick springa ut med henne från rummet och suga ur massor av fostervatten och slem ur hennes mun. Vi frågade då när hon inte var hos oss - vad blev det för något? De visste de ännu inte sa de. Konstigt tyckte vi båda. Sedan när du fick hålla henne i dina armar och blev trött i dem. Du visste inte hur du skulle göra för att lägga ner henne i sängen. Tur det fanns underbar personal. När du sedan åker hem till mina föräldrar och bara gråter. Gråten var lycko tårar. Så fin du alltid har varit. Jag får ofta ångest över att vi inte kommer att leva tillsammans så länge som vi drömde om för början. Den längtan vi hade att kunna få leva tillsammans som pensionär och minnas vårt liv tillsammans. Det går ju inte. Hinner vi leva tillsammans när jag har fått bli ledig och pensionär. Om vi gör det så är det ju bara jag som minns hur vi en gång hade det.
Min stora kärlek, livskamrat och make. Du är alltid glad. Nöjd med otroligt lite precis som din mamma. Jag älskar dig
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar