En tulpanbukett har ett kort liv, en vecka som genomsnitt. Men det spelar ingen roll hur gammal man blir - det finns kärlek i det i varje fall. Jag tänker ofta på vad många människor säger att detta ska vi göra när vi blir pensionärer. Detta har säkert även jag sagt och tänkt. Men det kanske inte blir som man har drömt om eller planerat för. Jag går bara till oss själva. Min man fick sluta jobba när han var 59 år gammal efter hans olycka och sjukdomstillstånd. Men även fast jag har haft och har en väldigt stor kärlek till min gubbe kommer det ändå upp i mitt liv att just detta tillstånd ska inte vara nu. Då menar jag när han är 61 gammal ska jag inte behöva vara en vårdare för honom. Men så är det!
Jag är rädd att det ska hända mig något. Ja vad som helst ... blir liggande på sjukhus, få en stroke, bryta benet...eller något annat. Det får inte hända mig något. Hur ska det gå då? Just den känslan får jag när min kropp säger ifrån. En kropp säger ifrån när det blir för övermäktigt. Så när jag känner i går efter min kvälls återhämtning - det här står inte rätt till. Jag bara satt i fåtöljen och reser mig upp och kan knappt stödja på vänster fot. Kändes som om jag hade ”sträckt en tå”. Hela nattjobbet gjorde det ont att gå, stödja på foten osv. Tog en Ipren när jag kom hem sov några timmar. Det kändes bättre. Men för mig är det ändå en varningssignal.
Jag får också en varningsklocka varje gång jag duschar. Då är varmvattnet på så hög temperatur att det sticker och bränns på min kropp. Då har min gubbe duschat så. Han har inte samma känsel för varmt som jag har. Även fast jag skruvar ned värmen på duschen - så nästa gång jag ska duscha är det samma sak. Vad ska jag göra? Tack och lov så är det ju inte så varmt så det uppstår någon brännskada. Men en vardags kamp som gör att mina tankar sätter igång.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar