De senaste dagarna har mina drömmar blivit attackerade av verkligheten. Jag har så mycket sorg i kroppen - jag måste släppa taget. Trodde aldrig att mitt liv skulle gå denna väg. Jag känner mig ensamen och försöker tänka in i resten av livet som ensam. Denna pandemin gör ju att många blir deprimerade och jag hör till dem. Jag känner att det finns inte tid till mig. Bara mig. Måste bryta den trenden. För varför ska jag gräva ner mig av allt jävla elände som finns i min vardag? Jag har tre barn och sex fina barnbarn, även fast vi inte träffas så finns de ändå här. Bryr de sig inte i dag kommer det en dag då de bryr sig. Jag har mina fina föräldrar.... jag har en bror, jag har släktingar....jag är inte ensam.
11 april var det 25 år sedan min allra bästa vän föddes - Whoopie. Hon blev bara 8 år. Här är foto på oss när vi hämtade hem henne från uppfödaren från Tällberg. Whoopie var ledsen hela vägen från Tällberg till Almunge. Sedan hade vi några punkter på hur vi ville ha det. Till exempel att vi skulle sova på övervåningen och hon på undervåningen. Det slutade med att jag sov på en madrass i köket med henne.
Ta vara på livet och varandra.LEV NU.Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar