I hjärnan på en dagdrömmare

Att jag drömmer knasiga drömmar på natten gör troligen att även dagdrömmarna är knasiga. Att verkligheten inte blir som jag drömmer om är ju en vetskap för mig. Tänk så mycket trevligt vi skulle ha det mot slutet av ens liv. Vi skulle resa tillsammans. Vi hade ett drömläge med huset i Knutby ... ok det var mycket att stå i. MEN... vi var ju friska och hade orken. När vi flyttade dit. Om jag bara hade förstått ”varningssignalerna” - då hade troligen det inte slutat så här. Men det går ju inte att tänka på det hela livet. Gäller ju att leva NU. Men om jag ska bli instängd i mina dagdrömmar i vår lägenhet resten av mitt liv kommer jag troligen inte bli så rolig att umgås med. Men det spelar ju absolut mindre roll eftersom umgänge är en riktig bristvara. Inte bara hos oss - utan även min granne som miste sin son i cancer. Det var i alla fall vad de upplevde och även jag. Men för mig känns det annorlunda med ett skiftjobb som tar så mycket på krafterna att det inte finns ork till att umgås. Samt det är ju bara att acceptera att det är så. Men att acceptera sina egna dagdrömmar som går i krasch... är nog svårare. Jag vill ha min lilla stuga och pyssla med blommor samt trädgårdsarbete. Bara tänka på mig själv. För det kommer troligen bli att resa i världen kommer bli svårt. Dels på grund av pandemi och min sjuke gubbe. Jag vill sitta i mitt lilla växthus med tända ljus på kvällarna. Men allt har en verklighet och det är väl bara att försöka att anpassa sig.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie