Ja ta inte rubriken på största allvar. Det går ju att blöda inuti. Även fast mitt liv är ett rent helvete går det inte att låta bli att få känslor för andra människor som också har det tufft. Jag tänker på tre personer. Den första är min dotter som lever med sitt utmattningssymptom. Hon får verkligen kämpa för att hålla huvudet över vattenytan, så att säga. Jag märker direkt när hon har det svårt. Då är det som hon inte orkar prata, skriva eller finnas till. Hennes närmsta omgivning - hennes fina familj får nog kämpa även de för att hjälpa henne på det bästa sättet. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne att bli frisk.
Den andra människan är min gubbe. Som kämpar varje dag med sin kroppsskada och sitt liv som Alhzeimers drabbad. En sjukdom som inte syns direkt för folk runt om kring honom MEN som verkligen syns när man lever nära och träffas varje dag. Jag önskar ibland att någon annan människa i min närhet skulle få prova på denna sjukdom på prov kanske en kort tid. Det är fan inte roligt. MEN
viktigaste av allt är att inte ge upp, finnas till för gubben - hur tokigt det än blir.
Den tredje personen är en relativt ny kollega. Som har en tuff tid ekonomiskt just nu. Jag har berättat om Gunilla som sa upp sig från sitt jobb i Vetlanda och ville flytta nära sin dotter som bor i Uppsala. Hon vill vara närvarande under sitt barnbarns uppväxt och det är ju inget konstigt. Hennes buffert är slut, fick uppskov med tre månaders hyra till sista september, kostnaderna bara ploppar upp som svampar i skogen.....ja det finns många rader att skriva om denna kvinna. Men i går var hon väldigt nere, ja konstigt kan säkert många tycka, det var ju ändå löning. Hon fick ut runt 20000kr sa hon och hyran hon skulle betala var på 15000kr. Sedan fanns det andra viktiga räkningar också så som telefon, facket, försäkringar osv. När allt blev betalt fanns det 9 kr kvar på kontot. Så igår brast det för henne! Oron om framtiden, hon har ju bara en provanställning....vad händer om någon av katterna blir sjuka, hur ska det gå för min dotter som presic har börjat jobba efter mammaledigheten....alltså många frågor som oroade henne just nu? Jag ger henne en bamse kram och lugnar henne med att säga - det går inte att oroa sig för framtiden som vi inte vet något om. Bara att hålla huvudet högt över vattenytan och kämpa på. Hur ska jag ha råd att köpa toapapper och kattmat? Alltså kan ni föreställa er att ha så dålig ekonomi? Jag tänker i alla fall bidraga med både toapapper och kattmat.
Dessa skönheter växer utanför mitt hotell 💛
Ta vara på livet och varandra.LEV NU. Kram Marie
