Jag mår dåligt. Det är så jävla jobbigt att se min pappa försvinna bort. Varje gång jag är på landet är det jobbigt att förställa mig ett liv utan honom. Han fyllde 85 år i somras och har nog väldigt jobbigt med sig själv. Han kan inte släppa taget om sitt livsverk, sommarstugan. Men han erkänner att han inte orkar med den längre. Han vill att någon tar över. Jag skulle vilja ta över den men så mycket som måste fixas med den. Saker som jag inte kan själv utan måste leja någon. Vilket kan kosta en slant. Samt om jag ska ta över måste ju jag dela halva värdet med min bror. Jag blir väldigt ledsen när jag måste säga det till min pappa. Samt jag förstår inte varför de inte har kunnat fixa olika saker som toalett problemet, dusch frågan, fönsterbyte, målning av husen....varför låter man det käraste man har bara försvinna bort? Jag blir också ledsen när min pappa frågar mig om jag ska ta bort mina sängar. Dessa sängar är ju bra att ha när några ska sova där. Men att min brorsa har saker som aldrig används och kommer aldrig användas. Bland annat min farmors gamla bil. Nej den får stå kvar...va tusan ingen absolut ingen kommer hålla på med den. Helt säker. Det tråkiga med allt detta är att hela våran familj som har varit tajt med varandra nu slås ut. Den gemenskap vi har haft känner jag finns inte längre. Hur känner min mamma det hela? När jag frågar henne - så vet hon inte helt enkelt. Så tragiskt. Jag blir ledsen. Vem ska jag dela detta med? Jag vill ju att min mamma ska fortsätta att njuta av livet. Vilket min pappa inte gör längre känns det som. Jag sa till honom i måndags att jag tror du har kommit i någon depression eftersom du är så fruktansvärd trött och orkeslös. Han vill inte svara. Jag har tillbringat stora delar av mitt liv vid sommarstugan. Mina barn har tillbringat så många somrar där. Ska det bara ta slut nu? Om min gubbe varit frisk hade vi tagit över för länge sedan. Men själv vet jag inte om jag kan.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU.Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar