Sedan träffade jag min gubbe när jag var 14 år och då blev kompisarna inte lika viktiga. För då är det kärleken som hägrar. Eller får man gemensamma kompisar. Sedan kom barnen och då var det fullt upp med dem. Samt jag har alltid varit en ensam varg på något sätt. Eller så är jag annorlunda så människor flyr från mig inte vet jag. Det spelar ingen roll hur det än är. För det går att finna vänner i mycket. För mig känns mitt jobb bra att gå till där finns människor jag trivs med. Jag kan läsa en bra bok och känna att jag lever med den. Nu när min gubbe är sjuk kan jag lätt få en känsla av att jag är fruktansvärt ensam. Jag tror jag tänker mycket på att livet med min livskamrat kommer bli väldigt begränsat. Det betyder att mina drömmar om framtiden blir inte som jag drömde om. Samt jag är också väldigt ledsen och kanske en aning orolig över om jag kommer orka med allt. När jag känner mig så där ledsen, så brukar jag försöka att sätta stopp för tänkandet. Annars tror jag säkert att jag går ner djupare i någon slags depression. Försöker hålla huvudet över vattenytan, så att säga.
Jag fick två foton av en klasskamrat från grundskolans tidiga stadie. Svårt med bildkvalitet men ändå väldigt roligt.
Sedan är blommorna från mammas trädgård.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar